Mannen på plattformen har utsikt (från sjuttio centimeters höjd) över en våtmark på Österlen, med fåglar, vass och kaveldun. Han har också utsikt över sitt eget liv som författare och trädgårdsmästare. Han har utsikt över ett slott som uppförts på 1700-talet av en glorifierad adelskvinna som lånat sitt namn åt byggnaden och omgivningarna, där omständigheterna såg helt annorlunda ut, förnarrendatorer, daglönare, tegeldrängar, mjölkerskor, arbetare på alunbruket och backstugusittare som levde i skuggan av slottet. Bortglömda i dag, så som det brukar vara.
Utsikt, ja, men det finns också mycket som skymmer utsikten. Han lär känna såväl trakten som invånarna, och tänker sig väl att leva ett stillsamt liv vid detta stillastående vatten. Men i träsket görs det märkliga fynd. Först en arm, sedan en halv bröstkorg. Handlar det om ett styckmord? Vad finns där under ytan? Vem är den skyldige? Har berättaren fastnat i en av sina egna kriminalromaner?
Kjell Eriksson har skrivit en märkvärdig roman, där hans miljö, hans egen biografi och litterära värld möts i en sällsam legering, en stämningsfull och suggestiv berättelse som får läsaren att skärpa blicken för att se det mannen på plattformen tycker sig se och förstå.
