Randolph Carters berättelse
Jag säger er, jag vet inte vad som har hänt Harley Warren. Det är sant att jag i fem år har varit hans närmsta vän, och en medhjälpare i hans fruktansvärda forskning i det okända. Jag tänker inte förneka att vi vandrade tillsammans på vägen till Gainesville klockan tolv den där hemska natten, på väg mot Big Cypress Swamp. Jag kan till och med bekräfta att vi bar på elektriska lyktor, spadar och en kabelvinda med tillhörande telefonapparater. Men vad som sedan följde, och varför jag nästa morgon hittades ensam och förvirrad i träskets utkant, måste jag insistera på att jag inte vet något om.
Boken
Jag minns när jag hittade boken. Stället var gammalt och de takhöga hyllorna, fulla med mögliga böcker, sträckte sig ändlöst bort genom fönsterlösa rum och alkover. Jag fick aldrig veta dess titel, för de första sidorna saknades; men den föll upp mot slutet och gav mig en glimt av något som fick mitt inre att svalla. Där fanns en formel – en slags lista över saker att säga och göra – vilka jag kände igen som något mörkt och förbjudet; något som jag tidigare hade läst om i förstulna textstycken, med en känsla av både avsky och fascination. Detta var en nyckel – en guide – till vissa portaler och övergångar som mystikerna hade drömt om och viskat om sedan människan var ung.
H.P. Lovecraft (1890-1937) var en av de stora pionjärerna inom skräckgenren. Han är mest känd för att ha skapat Cthulhu-mytologin, där människan är liten och betydelselös i ett ofattbart stort universum, fyllt med likgiltiga eller fientliga urtidskrafter.
Lovecraft hade en begränsad läsekrets under sin livstid men hans verk har efter hans död kultförklarats och är en outtömlig källa till inspiration för såväl författare som filmskapare. Han anses allmänt vara en av 1900-talets mest inflytelserika skräckförfattare.