Clara växer upp i en liten stad. I ett välbeställt hem, med högutbildade föräldrar. Allt är dock inte som det ser ut.
“Du borde verkligen vara tacksam över att du är så priviligerad. Det finns många barn som önskar sig ett sånt hem som du har”, sa Fröken.
Clara lyckades trycka undan impulsen att himla med ögonen. Nästan. Hon gjorde det lite, lite, men sedan smög känslan av hopplöshet sig på. Inuti var hon ledsnare och ännu ensammare än vanligt.
“Du har allt, Clara”, sa Fröken. “Många har ingenting förstår du. Livet är inte rättvist”.
Det sista sa hon nästan som om hon pratade med sig själv.
Clara tänkte att hon hade rätt. Livet var sannerligen inte rättvist. Fröken hade dock ingen aning om på vilket sätt det verkligen var orättvist.
Ingen tycktes ana.
