Stefan Jarl är den svenska dokumentärfilmens mästare, flerfaldigt internationellt prisbelönad och känd för sitt sociala engagemang. I sina memoarer visar han hur utomordentligt väl han behärskar historieberättandet också i textform. Vi får följa med en tonårig Stefan Jarl som cyklar till Arne Sucksdorffs hus, knackar på och artigt frågar om han kan få vara med när farbror gör sin nya film ett möte som kom att bli livsavgörande. Vi får inblick i den nära vänskap som Stefan Jarl hade med Kenta och Stoffe, vars liv han skildrade i Modstrilogin. Och vi får läsa om en nattlig bilfärd i Skövde med Quincy Jones, vilket ledde till att Jones spelade in sin första filmmusik.
En engagerad dåres (näst) sista suck är en samling berättelser ur ett långt liv, skildrade med värme och visdom. Stora konstnärer som Chris Marker, Bo Widerberg och Astrid Lindgren dyker upp, ofta under dråpliga omständigheter. Jarl skriver också om privatiseringar, välfärdssystemens kraftiga försämring och polisens övertramp. Samhällskritiken blandas med nära betraktelser av fåglar och natur. Och förstås med många insikter om filmskapande.
På min anslagstavla står det: NON UN DIE SINE PICTURE. Inte en dag utan en bild. Jag försöker hålla mig till det.
