På ett ensligt sommarresidens förvarar en framstående kvinnoläkare en flicka han en gång skar fram ur moderlivet som man lyfter den skimrande pärlan ur ett ostron. Det är den moderna gynekologins gryning och kvinnokroppen är ett dunkelt landskap som öppnar sig under skalpellen. I den vanvårdade parken rör sig rådjur i oroliga klungor genom eldrosa skymningar och uppe på kammaren sover det instängda barnet under sina små ryckande ögonlock.
I sin nya roman är Hanna Nordenhök tillbaka i 1800-talets disciplinära idéer och mekanismer, bland manlig hybris och ensamma barn på samhällets botten, bland smuts, fångenskap och skenande drömmar. Ur en berättelse som vagt bygger på historiska gestalter väller en dockskåpslik värld präglad av övervakning och straff, av osynlig och synlig fångenskap. Det är flicklivet som belägenhet och reproduktion, som verklighet och hägring, kött och artefakt. I Caesaria skildras drabbande och i hårt belysta bilder en förtvivlad längtan utan språk.
