Det är tidig vår den dag Dorrit Weger skrivs in på
reservbanksenheten för biologiskt material. Hon har
fyllt femtio, har inga barn och har heller inte gjort sig nyttig på några andra sätt. Enligt beslut fattat efter
folkomröstning så skrivs hon därför in tillsammans
med andra umbärliga för att ställa upp på medicinska
och psykologiska tester, samt inte minst viktigt: att donera organ, ett efter ett, tills hon anmäls för “slutdonation”.
Dorrit finner paradoxalt nog tillvaron på Enheten
ganska trösterik. Där finns en vacker vinterträdgård,
god och närande mat och förstående vänner. Övervakningskameran
på rummet bekommer henne inte särskilt.
Men när hon träffar en man, Johannes, inne på
Enheten, som kommer att betyda mycket för henne,
och när hon dessutom blir gravid mot alla odds med denne man — då blir tillvaron på Enheten lika olidlig
som den framstår för oss på utsidan. Abort och
slutdonation? Adoption och slutdonation? Eller flykt
och…? Ja, vad?
Ninni Holmqvists roman Enhet är en dystopi, dvs en mörk utopi. Men egendomligt nog är det också en berättelse som framstår som mycket ljus. Dorrit upplever
närmast en känsla av befrielse när hon kommer
till Enheten, från krav och sneda blickar. Och det är
ett ombonat och varmt liv hon lever där, inspärrad i en institution på skånska slätten. Detta akvarellfärgade
ljus kontrasteras effektivt mot det mörker som hon alltmer glider in i, efter att fl era av hennes nyvunna
vänner och slutligen också hennes man, Johannes,
anmälts för slutdonation och försvunnit. Ninni
Holmqvists roman ger en otäck bild av cyniskt nyttotänkande
förklätt till omsorg.