En barndom i Blackeberg, en av folkhemmets mönsterförorter väster om Stockholm, på 60— och 70-talet. I centrum står det blå höghuset, kantat av det gula och det röda. På ledstängerna åker barnen kappåkning, ljuden från de olika lägenheterna framträder som en mosaik av livsöden. På takkanten genomförs livsfarliga balansövningar och nere i skyddsrummet pågår ett annat liv, till stora delar fördolt för de vuxna, som så småningom formar sig till en klubb. I moderns hemmafrisering pågår samtal, både hotfulla och svåråtkomliga, och frisörstolen på två trappor blir ett nav i det blå höghusets vardag. Så dyker en ny lärare upp på mellanstadiet. En lärare med särskilda intressen och märkliga böjelser.
