«Om inte om vore, tänkte jag. Om inte om vore skulle jag bli kär i Adam. Hur kär som helst. Blossande, vanvettigt gnisterkär. Ursinnigt sprängförälskad. Men nu var ju om. Och bara själva tanken på att bli kär i Adam var totalförbjuden, straffbar, ohygglig och fruktansvärd. Ändå tänkte jag den. Ändå fladdrade kolibrin där inne. Trots att om var.»
Här finns det omöjliga valet mellan bästisen och kärleken. Här finns djupa familjekonflikter. Vuxna som sviker. Här finns ett fenomenalt skickligt porträtt av en konflikträdd pappa som duckar för alla problem. Framförallt finns det stora problemet med att kunna säga som det är— innan det är för sent.
Katarina von Bredow kan skriva om kärlek som ingen annan. Den här gången är de älskande jämnåriga, men ingenting är enkelt för det. Hon bygger upp en intensiv spänning mitt i vardagen. Personerna känns oerhört nära och trovärdiga, problemen är lätta att känna igen sig i och storyn flyter lätt, berättad på ett snabbt och levande språk.
