Gabriella föddes med kejsarsnitt. Lättade och lyckliga räknade M och jag fingrar och tår. Allting verkade vara okej, men efter fem minuter vändes allt till rädsla och oro. Något var fel.
Hon hade slutat andas och kunde bara med svårighet intuberas och räddas till livet. Hennes tillvaro på en intensivvårdsavdelning med ständiga provtagningar och analyser började.
Gabriella hade bland annat syndromet »Undines förbannelse« — att inte kunna andas själv i sömnen. Det var en av flera oförmågor.
När hon är ett år gammal är läkarnas utredning om henne klar. Det anses tveksamt om Gabriella kan få något som liknar ett rimligt liv och läkarna vill diskutera om inte »maskinen ska stängas av«. Vi bor i Österrike, och ett sådant beslut måste fattas av föräldrarna.
Snart är sommaren här. M och jag beslutar oss för att tillbringa all tid vi kan med Gabriella. Sjukhuset har en stor park. Jag tar med Gabriella dit så ofta som möjligt för att där bland växter och djur »samtala« med henne om det fruktansvärda val vi måste träffa. Hur ser egent ligen våra alternativ ut? De tycks som givna av djävulen. Det här är min berättelse om sommaren med Gabriella i parken.
