Det är det gråa 1970-talet. Fem pojkar i en gymnasieklass samlas ofta runt schackbrädet för att diskutera självmordets funktion och bästa sättet för att ta sitt liv. Den enda som varken är för eller emot är J., som under lektionerna i latin får hela kollegieblocket att bågna under snåret av bläck. Det är också han som är den enda som slutligen dör för egen hand.
Flera år senare avlägger hans bänkgranne äntligen en sedan länge utlovad rapport och det blir en filosofisk betraktelse av att ta makten över sitt liv genom att kontrollera döden, och den desperata längtan att förstå sin omvärld genom att kontrollera språket.
Vi var fem pojkar i klass HII som brukade samlas runt schackbrädet. Argumenten stöttes och blöttes mellan dragen. När det slutligen blev dags att rösta visade sig två vara för, två mot självmordet som lösning. Den femte i gruppen vägrade att ta ställning.
Novellen ingår tillsammans med åtta andra berättelser i serien Novellix Grannar.
