«Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman. De flesta är alltför positiva när de talar och skriver om hur det är att bli gammal. Ålderdomen skildras ofta så ljust och poetiskt att man nästan får intryck av att det är vår allra bästa tid här i livet. Men naturligtvis är det jobbigt att bli gammal. Det är en vandring från den ena förödmjukelsen till den andra. Jag menar: det är ju inte alls särskilt ljust och poetiskt när du plötsligt tvingas inse att visserligen steg du ner i badkaret helt på egen hand, men hur i helvete ska du kunna ta dig upp igen?»
Så inleder Tor Åge Bringsværd sin reflekterande dagbok om erfarenheten av att bli gammal — en poetisk, humoristisk och självutlämnande vandring genom ålderdomens prövningar, skriven i en ton som författaren kallar för “socialrealistiskt pladder”. Läsaren får ta del av stora och små funderingar om att åldras, om att bli någon annan än den man var innan, förmedlat med en 80-årig mans skoningslösa ärlighet och oförtröttliga nyfikenhet.
