Kan du säga Schibbolet

De är fyra medlemmar. De bor i en gul villa utanför Malmö och är så framgångsrika att de kan hålla sig med städerska. Städerskan Kadefa konstaterar för sin del att den här familjen är komplett galen. Mor och dotter skriker hela tiden i munnen på varandra. Barnen visar ingen respekt för föräldrarna och framför allt har de inte någon känsla för sina rötter. Fast det senaste bråket handlar om att äldsta dottern Parisa, familjens egotrippade dramadrottning, absolut vill uppsöka sina rötter.

Hon kräver att få åka till släkten i Tehran för att ta de spektakulära bilder på en uråldrig religiös ceremoni som garanterat ska höja betyget på hennes projektarbete i gymnasiet. Mamma Nouhsin tvärvägrar att skicka sitt barn till prästväldets Iran. Pappa Mehrdad håller med. Fast han håller lite med dottern också. Lillasyster Baran är helt ointresseradav såväl Iran som debatter. Hon hör inte heller vad de andra säger eftersom hon som vanligt har sin iPod inpluggad.

Men snart ska bilden förändras för Abbasierna. Snart är inte bara Parisa utan också en vettskrämd Baran på plats i den främmande staden Tehran. På hemmaplan väntar också stora förändringar i familjens liv, samtidigt som Sverige går in i mångkulturåret och integrationsdebatterna rasar runt om i landet.

Marjaneh Bakhtiari är tillbaka. Skarpare, roligare, mer klarsynt än någonsin.

Pressröster:

“I «Kan du säga schibbolet” märks samma genomskådande och humoristiska blick på samtiden som i debutromanen /../ Samma absoluta gehör för språkets identitetsskapande nyanser, samma förmåga att i några få snabba drag fånga en människas personlighet, samma mångförgrenade persongalleri. Men om debuten kunde beskrivas som en serie löst hopknutna scener är den nya romanen betydligt mer intrigbunden — även om den precis som föregångaren med fördel kan läsas som ett slags litterär sitcom.”

DN «Hon kan inte se en schablon utan att kolla stämpeln i botten, hon kan inte se en färdig formel utan att ställa upp motformler. Och vad som är ännu bättre: Hon har inga patentlösningar på problemen, hon nöjer sig med att ge motsättningarna gestalt — låt vara i lätt karikerad form — och att låta dem stötas och blötas för läsaren själv att begrunda.»

Expressen

«Bäst benämns nog Bakhtiaris berättelse som en satir över samtida integrationsdebatt. Gruvligt kul är till exempel kapitlet med en ung ursvenska som föreläser om pepp-projektet “Blattar med pattar”, och naturligtvis hamnar i strid om begreppen med en debattrutinerad, invandrad högskolelärare, som tror på entreprenörskap och ta-dig-i-kragen.”

GP «Marjaneh Bakhtiari punkterar enfaldiga mångfaldsargument och visar på ihåligheten i förenklade sanningar om makt, kultur och identitet. Det är träffande och skarpt, på gränsen till kallt i sin skoningslösa drift med all denna dumhet. Men kylan övervinns med romanfigurer som fördjupas bortom karikatyrens klyschor och blir levande.»

Aftonbladet