”Musikanterna kommer att spela på sina stråkinstrument och min älskade skall dansa till tonerna av harpa och violiner”, sade den unge studenten. ”Hon kommer att dansa så lätt att hennes fötter knappast rör vid golvet och kavaljererna i sina vackra kläder kommer att flockas kring henne. Men med mig kommer hon inte att dansa, för jag kan inte ge henne en röd ros.” Han kastade sig mot marken, begravde huvudet i sina händer och grät.
I den vemodiga berättelsen Näktergalen och rosen vänder sig Oscar Wilde mot samhällets och människans ytlighet, ett tema som även återkommer i den roman som han idag kanske är mest känd för, Dorian Grays porträtt. Novellen anses vara ett svar på H.C. Andersens saga Näktergalen. Gemensamt för historierna är kritiken av författarnas samtid, men Wilde invänder mot Andersens syn på uppoffring och hans förkärlek för det naturliga över det konstgjorda och låter sin berättelse ta en helt annan vändning. Ytterligare ett prov på Oscar Wildes kortprosa får vi i Lady Alroy, berättelsen om en mystisk kvinna som tycks bära på en dunkel hemlighet.