I Fjodor Dostojevskijs novell En löjlig människas dröm ryms mycket av det som kännetecknar författarens stora verk: det komplexa grubbleriet och famlandet efter mening, botgörelsen och den möjliga, slutliga frälsningen. Vem är den «löjliga» människan? En simpel drömmare och blåögd utopist, eller en vilsen människa som genom insikten om det renaste av budskap — älska din nästa som du själv vill bli älskad — finner mening i ett liv som han ansett förspillt? Det är upp till läsaren att avgöra.
Med sina mångbottnade verk — Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov — tog Dostojevskij romankonsten till nya konstnärliga höjder, men En löjlig människas dröm visar tydligt att han även är en mästare i det lilla formatet. Novellen publicerades första gången i En författares dagbok 1877 och är i vissa avseenden också en pendang till ett av författarens främsta verk, kortromanen Anteckningar från källarhålet. Novellen översattes senast till svenska 1960 och ges här ut i en nyöversättning av Alan Asaid.
Jag nämnde att jag somnade utan att märka det och rentav fortsatte mina funderingar på något vis. Plötsligt drömde jag att jag tog upp revolvern och riktade den, alltjämt sittande, mot hjärtat, just hjärtat, inte huvudet; jag hade ju från början tänkt sk juta mig i huvudet, nämligen genom höger tinning. Jag pressade mynningen mot bröstet, väntade i någon sekund, och plötsligt började ljuset, bordet och väggen framför mig skälva och svaja. Hastigt tryckte jag av.
Novellix ger ut noveller på ett nytt sätt: styckvis och i fickformat, både nyskrivet och klassiker. Läs mer på novellix.se