“Överträffar sina föregångare På Västfronten Intet Nytt och Farväl till Vapnen” — skrev Vigie Marocaine, Marokko
Porta grejar med radion. Han letar efter BBC. Störningssändarna tjuter. — Ni har väl klart för er att det kommer att kosta skallen, om vi blir fast, varnar Heide. — Här är London, här är London, BBC sänder till Frankrike… Vi vet inte att den franska motståndsrörelsen lyssnar med särskild spänning… Men vi vet att vi har förlorat kriget. Det har vi vetat länge. Långt innan politikerna hade det klart för sig. Det är kamratskapet som får oss att fortsätta. Vi har varit soldater för länge, vant oss vid rytande kommandoord. I kasernen dödade man vår självständighet.. Nu skulle de se oss — de krigsgalna som lever för paradmarscher, mässingsmusik och flygange fanor. Här ligger vi, trasiga, blodiga, rädda rovdjur. Varenda nerv ropar till himlen i ångest.
Sven Hassels böcker följer en sammansvetsad grupp soldater under större delen av kriget — soldater som tvångskommenderats til tyska krigsmaktens straffregemente, 27:e pansar. De tvingas utkämpa ett krig ingen av dem tror på. Få författare har som Hassel, så närgånget och med en så bister realism fångat andra väldskrigets brutale verklighet och soldaternas illusionslösa, grokorniga humor.
